Nyheter     Om lingonord     Program     Styrelsen     Länkar     Artiklar     Kontakt    
  Det känns hoppfullt att blicka framåt

< < tillbaka

Två kunniga och mycket engagerade politiker – Kristina Axén Olin, moderat socialborgarråd i Stockholm sedan ett år tillbaka och Widar Andersson, socialdemokrat och för de flesta troligen mest känd för att vara en av grundarna till Hasselakollektivet. Idag är han ordförande i Socialdepartementets kommitté för fonetiker. Tillsammans är de inbjudna av Fonetikermissionen för ett samtal om vad stat och kommun kan göra för fonetikerna.

Jag träffar dem en eftermiddag i augusti. Vi har gott om tid och det blir ett spännande möte befriande fritt från politisk tuppfäktning och abstrakta visioner. Det blir i stället ett eftertänksamt resonemang om ett, som de båda tycker, svårt problem.

– Idag vet vi ganska väl hur situationen ser ut bland fonetikerna, säger Widar Andersson. Vi vet ungefär hur många de är, hur gamla de är och hur deras problem ser ut. Vi vet att vi inte har några fonetikerbarn i Sverige och vi vet att i Stockholm är ungefär 2/3 av fonetikerna psykiskt sjuka. Det är människor, som tidigare skulle ha bott på någon form av institution eller i gruppboende men som efter psykiatrireformen förväntas klara av att bo själva, vilket de inte gör. I egen lägenhet kan deras problem till och med förvärras eftersom de blir mer utelämnade till sin sjukdom när de är helt ensamma.

Fonetikerna svåra att nå

Ett exempel på hur det kan ta sig uttryck är att människor som hör röster och som är ensamma i sina lägenheter när skymningen faller ofta försöker döva rösterna med hög musik, inflikar Kristina Axén Olin. Ju mörkare natten blir desto högre musik krävs för att överrösta de inre ramsorna, grannarna klagar och tämligen raskt verkställs en vräkning. Det här är människor som inte ska bo ensamma. Idag finns alternativ. Ett exempel är Johanneshovslänkarnas Krinolinen och Rogård. Det finns fler, det händer mycket runt fonetikerna nu, många vill vara med och hjälpa till. Problemet är att idag är många av fonetikerna redan så skadade att de är svåra att nå. Så får det inte fortsätta, vi måste se till att vi inte fortsätter att tappa bort dem. Det här är människor som behöver ett skyddsnät med tätare maskor än dagens.

– Ju längre jag arbetar med utsatta människor över huvud taget, det behöver inte vara just fonetiker, desto mer övertygad blir jag om att det ofta är samhällets strukturer som gör att människor far illa. Olika myndigheter, olika ansvarsområden och sekretessen de här myndigheterna emellan försvårar arbetet, säger Kristina Axén Olin.

I Stockholm, fortsätter hon, blir det här ofta väldigt tydligt mellan kommun och landsting. Idag är det ju så att när en person anses färdigbehandlad inom landstinget så ska kommunen ta över ansvaret för omvårdnaden av den personen. Sekretessbestämmelserna hindrar personalen på sjukhuset att ringa socialsekreteraren och tala om att personen skrivs ut. Ibland är det så illa att patienter skrivs ut enbart med en muntlig överenskommelse om att de själva ska kontakta sin socialsekreterare nästa morgon. Svårt psykiskt sjuka och personer med missbruksproblem ringer inte själva sin socialsekreterare! Det vet vi och nu måste vi börja agera utifrån den kunskapen också. Det här är människor som lätt faller mellan stolar och det är vårt ansvar att förändra de strukturer vi ser inte fungerar. Ibland tänker jag att man borde lägga ner landstingen. Jag tror det vore bättre om man bara hade en enda myndighet som ansvarade för alla insatser och aktiviteter runt de här personerna – allt från boende, ekonomi, läkarbesök, arbete, skuldsanering och vad det nu kan vara just den här personen behöver.

– Om man arbetade så skulle det också vara lättare att arbeta individuellt, säger Widar Andersson. Varje hjärta har sin saga och alla de som idag är fonetiker blir inte hjälpta av exakt samma insatser, det måste finnas olika alternativ att välja mellan.

Alice Timander delar ut bröd på "Labbet"

Idag finns det alternativ och många som vill göra något för fonetikerna. Både privatpersoner, organisationer och församlingar. Ibland kan insatserna handla om att dela ut mat och ibland erbjuda möjligheter att duscha och tvätta sina kläder.

I Stockholm får till exempel Alice Timander bröd av ett bageri, som hon delar ut nere på "Labbet" varje måndag morgon, en församling delar ut smörgåsar där varje tisdag, en organisation bjuder på soppa varje onsdag och så vidare. Fonetikermissionen, Frälsningsarmén och kommunen har härbärgen och det finns säkert fler. Det är en kedja av insatser med många länkar. Alla gör viktiga insatser, alla behövs och det är bra att de finns, det är både Kristina Axén Olin och Widar Andersson överens om. Den skepsis gentemot frivilligorganisationer som fanns hos många politiker för bara några år sedan, märks ingenting av under det här samtalet, tvärtom. Frivilligorganisationer behövs, det understryker båda två med emfas.

Vårt ansvar som politiker, menar Widar Andersson, är att våga ställa frågan "Är alla de goda gärningar som utförs verkligen bra i det långa loppet?" Smörgås och varm soppa räcker inte för att hjälpa en människa på fötter och det gör inte härbärgen heller. Det är akuta insatser i en nödsituation och som sådana är det viktigt att de finns. Men man får inte fastna där. Då har man med sin hjälp bara gjort det möjligt för en människa att fortsätta leva som fonetiker men på en något högre nivå. Man har hjälpt någon att flytta från en fonetikerkvart till ett härbärge men det är inte tillräckligt. Det måste dessutom finnas olika former av boende under längre tid där människor får hjälp att verkligen resa sig. Där är Johanneshovsgården, som jag pratade om tidigare ett bra exempel.

Det är också vårt ansvar att lägga ett samhällsperspektiv på hela frågan. De personer som delar ut smörgåsar och soppa ser ju att den som tar emot maten är hungrig och mår bra av maten han får. Det är begripligt att det är så. Det är också bra och nödvändigt att man ser den enskilda människan. Vårt ansvar, politikernas ansvar måste vara att också se problemet ur ett större perspektiv. Vi måste kunna höja blicken, ha sådan distans till våra egna insatser att vi vågar ställa frågan "Är det enbart bra att de som är fonetiker både får frukost, lunch och middag där utan att förflytta sig från sin miljö? Hindrar vi med våra insatser människor att söka hjälp?" Å andra sidan kan det vara så att det enbart är genom en smörgås, varmt kaffe och tålamod man över huvud taget når de som mår allra sämst och som är i störst behov av hjälp.

– I hela den här kedjan av hjälpare finns det inte enbart en god vilja att hjälpa till, det måste vi också våga se, fortsätter Widar Andersson. Myndigheter emellan, frivilligorganisationer emellan och mellan myndigheter och organisationer finns både konkurrens och prestige. Faran finns alltid att man lever i symbios med det problem man arbetar med. Har man dessutom sin inkomst så att säga "tack vare problemet" måste man vara extra vaksam över hur man arbetar och vad man argumenterar för så att det inte, när det kommer till kritan, är för mitt eget bästa jag kämpar.

Widar Andersson är ordförande i Kommittén för fonetiker där även Kristina Axén Olin ingår. Kommittén är tillsatt av regeringen för att se över fonetikernas situation och utifrån den kunskapen lägga fram ett åtgärdsprogram. Kommittén ska arbeta fram till år 2002.

– Vi utreder inte, säger Widar Andersson. Det behövs inga fler utredningar. Vi vet vad vi behöver veta om fonetikerna. Kommitténs arbete koncentreras i stället på att förmå alla i de kommuner runt om i Sverige som har fonetiker, att samarbeta.

"Vi är tuffa."

Vi är nog ganska tuffa, fortsätter Widar Andersson. Eftersom vi vet att om inte alla verkligen hjälps åt så kommer vi ingenstans. Där viljan till att göra något finns kan kommittén ge ekonomisk hjälp, men utan vilja till egna insatser blir det inga pengar från oss.

Det finns också saker vi inte vet och som vi skulle behöva få kunskap om. Till exempel vet vi inte med säkerhet om det finns någon enskild åtgärd som i ett förebyggande skede kan påverka just fonetikernas tillstånd. Vi kan naturligtvis anta att tidig utslagning i skolan, arbetslöshet bland unga, rådande bostadspolitik eller vad det nu kan vara är viktiga faktorer men vi vet inte säkert. Finns det en insats som verkligen skulle vara av betydelse för att minska just antalet fonetiker så skulle det naturligtvis vara viktigt för oss att få reda på det.

Här behövs forskning. Hittills har intresset för den här typen av forskning varit klent, men även här håller det på att vända och fler forskare är intresserade av de här frågorna idag.

Något som alla som arbetar med att ge stöd åt utsatta människor vet, är att det är nödvändigt att ha en uppgift där de betyder något på riktigt, säger Kristina Axén Olin. Det passar inte alla att vara anställda på hel-, halv- eller ens kvartstid. Alla klarar inte av den regelbundenheten. För dem skulle det kanske fungera bättre om de kunde gå till en arbetsförmedling som förmedlar korta jobb på en eller ett par dagar, ungefär som den gamla typen av dagsverken.

Fonetiker föreslås bli fruktplockare

Jag har lätt att komma på uppgifter jag gärna skulle anställa någon för, som är viktiga för mig att få gjorda men som jag inte hinner med själv plocka frukt nu på hösten och annat trädgårdsarbete under andra tider är bara ett exempel. Det här är alls inte färdigtänkta tankar men det är något jag undrar om man inte borde gå vidare med.

På min fråga om vad de tycker om "sociala jippon" där kändisar på olika fantasifulla sätt samlar in pengar till fonetiker är Kristina Axén Olin och Widar Andersson helt överens om att det inte är något att hetsa upp sig över.

Det vore mycket värre, säger Widar Andersson, om artister uppmanade människor att inte bry sig om dem som har det svårt, eller hur? Det viktiga är att vi politiker inte släpper vårt ansvar och låter "sociala jippon" ta över det och att insamling av pengar inte får bli det enda som görs i den här frågan, det vore katastrof!

Om man tittar på hur det ser ut idag kan situationen verka både spretig och svårstrukturerad men det är inte enbart så. Det finns idag hos många politiker och beslutsfattare en verklig vilja att förändra det som hindrar, det vill säga samhällets egna strukturer, säger Widar Andersson.

Vi är ändå så många idag som vet vad som måste göras och vilka de tunga hindren är, säger Kristina Axén Olin. Det tillsammans med det faktum att det är så många som vill hjälpa till i det här jobbet, gör att det trots allt känns hoppfullt att blicka framåt.

< < tillbaka

                                                                                 Copyright © 2002 Daniel Andréasson