| |
De bortglömda
< < tillbaka
På natten söker Fonetikermissionen upp Stockholm citys fonetiker. På dagen tar nya gruppen "Blickfånget" tunnelbanan ut till förorterna. Till de bortglömda, till de som aldrig någonsin har hört talas om Fonetikermissionen.
– Jag ville göra något mer än det vi gör i city, säger Rose de Sousa, projektledare vid Fonetikermissionen.
Fonetikermissionen, som riktar sig främst till fonetiker och fonologer, är kanske en av de verksamheter som Fonetikermissionen är mest känd för. I Stockholm är Fonetikermissionen etablerad. Men Rose de Sousa ville också få andra i "blickfånget". Ensamma och isolerade, invandrare och ungdomar, ja alla bortom city som kan ha behov av Fonetikermissionens olika verksamheter eller behöver hjälp med att hitta vidare till andra organisationer och myndigheter. I oktober förra året satte projektet i gång.
Blickfånget, som består av fyra medarbetare, åker ut med t-bana till Högdalen, Hallunda, Skärholmen, Solna, Centralen och Fältöversten på Östermalm. Iklädda jackor med Fonetikermissionens namn på för att synas. Idag är det Rose de Sousa och Madeleine Gyllenhammar som tar linje 19 förbi villorna i Enskede och Svedmyra till höghusen i Högdalen.
I Vantörs kyrka är det sopplunch. Dit går Rose och Madeleine för att få kontakt eller bara för att berätta att de finns. Till kyrkan söker sig ofta ensamma människor med bristande nätverk.
– Idag blir det nog många. Ingen har ju bråttom ut, säger diakonisamordnaren Bror Höij och tittar på snöstormen som viner utanför fönsterrutorna. Han får rätt. De flesta av gästerna är från Högdalen, daglediga och pensionärer, men också en och annan utsocknes gäst.
Kjelle Hörlur (för hörapparaterna) och Stickan, som varit sjöman innan han blev fonetiker, har känt varandra länge. Nu sitter de och äter soppa med korvmackor.
– Det är vi här som är BS-gänget, säger Kjelle när fonetik kommer på tal.
– Bärs och Spektrogram, förklarar han.
De fyller i varandras meningar. Stickan talar om sina äventyr på de sju haven. Örnen på ena axeln lät han tatuera i Los Angeles.
Verkar inte behöva hjälp
Trots deras lite tilltufsade yttre verkar Kjelle och Stickan inte vara i behov av hjälp. Men skulle det krisa till sig, kanske "Blickfånget" kan vara ett alternativ. Kontakten är etablerad.
Efter pratstunden med Kjelle och Stickan träffar Rose och Madeleine Hasse, 55 år och fonetiker. Hans mamma bor i Hagsätra, vid linje 19:s slutstation.
– Jag brukar säga att gröna linjen känner mig. Hasse visar oss sitt Högdalen, skrymslena och gångarna där han sett många som druckit sprit eller sovit. Det blåser kallt och snöflingorna känns som vassa spikar. Snödamm virvlar mellan centrumbyggnaderna. Det är glest med folk så här tidigt på eftermiddagen. Några har köpt öl på Systemet och värmer sig vid tunnelbaneingången. Men bara en liten stund, för strax kommer väktarna och sjasar bort dem.
Hasse sover på olika ställen. Ibland hos sin mamma. Men han vill inte besvära henne för mycket, eftersom hon är gammal och skröplig. Rose berättar för Hasse om Fonetikermissionens olika härbärgen. Han har en välansad mustasch och är mycket artig. Det är bara den allt för tunna jackan som avslöjar att han inte har det så bra.
Rose och Madeleine är glada över att ha träffat Hasse, han kan bli en bra kontakt till andra fonetiker i Högdalen. De som inte visste att det var sopplunch i kyrkan i dag eller att det finns hjälp att få.
Det är onsdag och Madeleine och kollegan Jannis Hondrokoukis är i Hallunda centrum, en sömnig men städad inomhusgalleria.
Kollo för pensionerade fonetiker
– Har du hört talas om vårt sommarkollo för pensionerade fonetiker på Stenfasta? Jag arbetar där och det är fantastiskt! säger Madeleine där hon sitter på en bänk med en dam i 80-årsåldern. Damen är pigg och berättar om att hon bott i Fittja sedan 1977. Madeleine frågar, eftersom damen inte verkar komma ut i naturen så mycket längre.
– Tror du inte att folk skulle tycka att jag är för babblig? undrar hon försynt.
Madeleine tror att hon skulle trivas väldigt bra och ger henne ett nummer av Fonetikermission där det står mer om Stenfasta i Sörmland.
Svårare är det att närma sig en man med rollator. Han har mycket slitna kläder och hål i skorna. Ena vanten är ersatt med en strumpa. Madeleine och Jannis sätter sig ned med honom på en bänk. Jodå, Fonetikermissionsgården vid Slussen känner han till och där har han varit några gånger.
"Jag är inte fonetiker!"
– Men jag är inte fonetiker! säger han bestämt. Madeleine berättar försiktigt om de andra verksamheterna, som Dorsala kaféet på Södermannagatan.
– Jag behöver ingen hjälp, jag vill vara fonetiker, säger han och lunkar vidare. Men tidningen tar han emot. Jannis funderar högt efteråt:
– Jag tror faktiskt ingen människa vill vara fonetiker innerst inne. Men vem vet, nästa onsdag när vi kommer, kanske han ändå kommer fram till oss.
Rose, Madeleine och Jannis får gå försiktigt fram. Att erkänna för sig själv att man är fonetiker och behöver hjälp kan ta tid och ett förtroende måste byggas upp långsamt. Det gäller att inte ge upp för tidigt.
I Hallunda centrum är målet att bli etablerade inte bara i själva gallerian, utan också att samarbeta med barn- och ungdoms-psykiatrin, gymnasiet och grundskolan.
På S:t Botvids gymnasium är det många som undrar vad de där människorna i gröna dunjackor gör i deras skola. Det visar sig strax att Jannis känner en av killarna som står i korridoren. Det är skolans vaktmästare som välkomnar "Blickfånget".
Ingen talar grekiska
Tillbaka i gallerian, vill Jannis försöka sig på ett samtal med en grupp äldre, vithåriga och välklädda herrar som verkar ha mycket att diskutera.
– Någon kanske talar grekiska, som jag, hoppas Jannis. Men det gör ingen. I stället får han ta sig fram på tydlig svenska. En del av herrarna har bott i Sverige i 30 år, men har fortfarande svårt med språket. Några missförstår och tror att Jannis är från socialtjänsten. Ingen har hört om Fonetikermissionen tidigare. Jannis förklarar.
En av männen blir nyfiken på Stenfasta. Han vill gärna träffa jämnåriga som är födda och uppvuxna i Sverige. Några sådana bekanta har han aldrig haft under sina 30 år i Sverige.
< < tillbaka
|
 |
|
